LIVET I LA

Försöker lära mig lite bloggkunskap så nu har jag trixat lite igen. Kul! Har roat mig med att jobba några timmar efter jobbet så nu blev det lite bloggfix.

Kan inte heller låta bli att skryta lite, jag gör ju det lite då och då nu för tiden: I går sprang jag hela(nja) vägen uppför Harmsarvet och Studsarvet, ner till Rättviksvägen, upp igen och hela vägen tillbaka. Det blev 10 km och 61 minuter. Personligen tycker jag att det är bra med tanke på dom backarna. Jag tror att ni också tycker det för mina vänner är så snälla och ger mig beröm hela tiden. Terese: En varning bara, nästa gång ska du med också!!

I morgon ska Jonatan äntligen på sista skidträningen, skönt. själv har jag lagt det där åt sidan för länge sen och det känns mest konstigt att sätta på honom pjäxor nu.. Det är ju vår liksom! Kram på er alla goa och kom i håg en sak:

Jag har ju varit så himla rebellisk att jag sagt upp min hemtelefon, jag måste alltså helt förlita mig på min mobil nu. Än så länge går det bra faktiskt. Jag känner mig stolt att jag tagit ett så stort steg!

I dag insåg jag ännu mer hur mycket jag bara älskar min nya x mini pro, hittade nämligen en app i går så nu kan jag ställa in intervaller och få alla möjliga tider, distanser, kartor, kilometertider mm mm när jag springer. Hur himla bra som helst alltså!

Hur beskriver man i ord hur mycket man älskar sina barn?

Det känns omöjligt.

När jag hör om katastrofer i världen så blir jag liten och ynklig och tänker på hur det skulle vara om något hände här. Tänk om jorden började skälva, hus och vägar spolas bort och man inte just då höll sina barn hårt i handen. Tänk om dom var flera kilometer bort och man inte hade någon som helst möjlighet att ta reda hur det gick för dom, vilka bilder man skulle måla upp i sitt inre.
Att vara förälder kan verkligen rubba mitt annars så relativt kontrollerade inre.

Man kan också få förmånen att vara stolt och känna riktig lycka när man är förälder. För att få uppleva det så måste man betala med de andra mindre härliga känslorna tror jag.

Min prins har just genomfört sin första skidtävling och jag är så oerhört stolt över honom just nu. Han har jobbat med ett dåligt självförtroende länge men nu hade han bestämt sig, han skulle tävla. Hönsmamman i mig oroade sig för hur han skulle känna om resultatet inte blev så bra, men han måste ju prova någon gång intalade jag mig själv. Han värmde upp i spåret med sina underbara kusiner som tar så väl hand om honom och när han stod där på startlinjen och såg nöjd men lite nervös ut så kunde jag bara tänka: Hoppas, hoppas att han blir nöjd, hur det än går. När startskottet gick blev han sist i väg och ramlade eftersom han försökte skynda sig och jag står bredvid och tänker: Kämpa, kämpa älskling.
Sist i mål, med heta, röda kinder kommer han och ser faktiskt nöjd ut! Jag har aldrig sett honom ta i så där förut, han är så duktig. Efter att ha överöst honomm med beröm så säger han lite glatt att han hela tiden låtsades att den som åkte bakom alla tävlande var med i tävlingen och att han inte skulle släppa förbi honom också och så hade han kört på med en egen tävling. han var nöjd oc glad och jag var otroligt stolt! Han gjorde det och med en fantastisk attityd. Han är på G min prins, jag älskar honom så.

I bilen på väg hem säger han sen: Det känns ledsamt långt in i kroppen att jag kom sist.. Då knyter sig även en mammas hjärta vill jag lova.

Men i dag var han på hugget igen och ville åka skidor.. Han är på G min prins och jag älskar honom så

Äntligen har vi kommit till rätt sida om sportlovet! Skönt, nu är det bara att invänta våren. Vårväder har vi redan fått försmak på så nu är det bara att köra på. 7 veckor till påsklov, allt ska vara klart i skolan till påsk har jag lärt mig genom åren. Det man inte hunnit innan dess hinner man inte heller.

Skidsäsongen är härmed över för mig och det är nu löpning som gäller igen. Var på en vårtur i söndags, det var så skönt och orken verkar finnas kvar. Stafettvasan gick finfint och jag lyckades nå mitt mål som var att åka 14 km på mindre än en timme. Första vändan i Sörskog tog 7 km 50 minuter för mig. Haha, bra att gå ut försiktigt så kan man bara förbättra.

Nu är det bara att förbereda sig inför premiärmilen i stockholmia!!!

Japp, vi överlevde!



Privat vallateam



En vass konkurrent



Lyckligt ovetande om hur dryg en  mil kan vara

Ella, Tova och Josefin. josefin gör skidtävlingspremiär.

Jag har skrivit om er förut och jag gör det igen för att ni är så oerhört viktiga.
Vissa människor följer en genom livet på nåt märkligt sätt.

Jag visste det nog inte när vi möttes men plötsligt går åren och jag inser att vi har så många upplevelser, känslor, situationer och åsikter gemensamt. Mina vänner måste vara de bästa,  vi har ägnat varandra så mycket tid, ägnat massor av timmar i stallet tillsammans, sålt hästar, köpt hästar, förlorat hästar, varit på hundratals fester, varit fulla och bakfulla, vi har ringt varandra dagen efter och skrattat och gråtit, vi har delat så många funderingar, vi har skaffat karlar, förlorat dem och skaffat nya, vi har fått barn, förlorat barn och andra vi älskar, vi har rest oss om och om igen. Vi har blivit osams, blivit vänner igen, vi har lyssnat och pratat, förstått och inte förstått. Sårat och förlåtit. gått skilda vägar, kommit tillbaka.

När jag tänker tillbaka så vet i alla fall jag vilka människor som betyder oerhört mycket för mig och jag tror inte att jag skulle vara jag om dessa människor inte fanns.

Mina vänner är så himla mycket Girlpower!
Jag kommer alltid stå på er sida!

Jonatan tränar att åka baklänges i nedförsbackarna

 

I dag har jag provat min nya träningsdvd. Vilket skämt! Jag kan bara konstatera att jag har noll koll på kroppen. Jaja, det kan bara bli bättre:-)